Mitt ensamma sorgliga liv

Jag känner mig lite gladare just nu. Vädret är ju fint, fast lite för varmt, i och för sig. Och jag mår bra. En del kanske ordnar sig i alla fall. Det som inte gör det - ja, en del av det kanske inte spelar någon roll. Jag behöver ju inte vara exakt som alla andra.

Men ensam är jag fortfarande. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Hoppas han finns där ute någonstans i alla fall. Och några bra kompisar också.

Vart jag än tittar finns (vad som ser ut som) lyckliga och lyckade människor. De har examina, arbeten, körkort, bilar, förhållanden, barn...

 

Och sen är det jag... Jag är fortfarande på samma nivå som jag var när jag gick ur gymnasiet. Det får mig att känna mig totalt misslyckad när det gäller allting. Livet i allmänhet och särskilt det viktigaste - pojkvän/sambo och barn.

 

Jag känner mig så misslyckad som kvinna, eftersom jag inte har lyckats attrahera någon lämplig. Det är som det alltid har varit. En del killar är intresserade av mig, men jag är inte intresserade av dem och så vice versa. Vad måste jag göra för att komma ur den här situationen? Eller gäller det bara att vänja sig vid att vara ensam?

 

Jag vet inte alls vad jag ska göra.

Jag skriver inte bara blogginlägg. Tidigare har jag haft en person som läser mina berättelser, men hon - min syster - har tröttnat, så nu har jag ingen publik längre. Visserligen lägger jag ut mina berättelser på ett par ställen på nätet, men även om jag ibland får besökare, finns det ju inga garantier att de läser. Tvärtom, om jag tittar på statistiken från min tracker inser jag att de flesta som går in på min sida, och det är inte så många ens från början, stannar bara ett par sekunder. Alltså inte så länge att de hinner läsa.

 

Nu är det ju så att jag älskar att skriva. Jag läser ju själv det jag har skrivit och har ganska kul med det. Kanske måste jag nöja mig med det. Men det är alltid kul att få lite feedback.

Jag begär inte detaljerad kritik. Det räcker bra med något i stil med - det var kul, eller spännande eller jag tyckte bättre om den här andra. Vad som helst är egentligen bättre än att inte få veta något alls. Utom när någon sågar berättelsen totalt. De kan väl bara surfa vidare istället.

 

Jag kanske skriver jättedåligt eller tråkigt. Det är lite svårt att säga själv. Men jag tror inte det.

 

När jag läser andras berättelser, tycker jag faktiskt att mina är åtminstone lika bra. Till och med publicerade författare skriver ibland inte bättre än vad jag gör. Tror jag. Men som sagt, jag kan ha totalt fel. Jag tror inte att jag är mycket bättre än alla andra. Tvärtom. Jag vet att jag kanske är bättre än några få publicerade författare. Lika bra som något fler, och så sämre än ganska många. Men det är ändå tillräckligt för att bli läst.

 

Så jag kämpar på. En dag kanske jag kan bli lite bättre. Jag kanske aldrig blir publicerad, men ok. Det viktigaste för mig är ändå att veta att jag skriver ganska ok, eller helst ganska bra. Och så att någon läser det jag skrivit.

Just nu mår jag bra, fysiskt. Jag är ganska ung och frisk. Om jag kunde börja försöka nu, skulle jag antagligen kunna få barn. Men min mamma kom in i klimakteriet tidigt. Tänk om jag gör det också? Fast det spelar egentligen ingen roll. Jag vet att jag ändå inte kommer att få en chans att försöka.

Det känns så hemskt att sitta och vänta varje månad. Jag har köpt ägglossningstest och allt är bra - just nu. Men hela tiden tickar den biologiska klockan obarmhärtigt. Timglaset rinner ut.

 

Varför ska inte jag kunna få barn, precis som alla andra?

 

Jag älskar att läsa. En av mina favoritgenrer är fantasy. En undergenre inom fantasy heter "tusen-och-en-natt-mardröm" (Arabian Nights Nightmare). Huvudpersonen är fast i en tidsspiral av fasansfulla händelser och kommer aldrig ut. Så fort hon eller han (det är nog oftast en han, förresten) klarar sig ur den ena mardrömmen, börjar den andra.

 

Riktigt så illa är det inte i mitt liv, men om jag inte lyckas få barn, innan det är för sent, blir det så.

 

Hjälp! Hur ska jag göra för att lösa det här? Finns det en lösning för mig? Ibland tänker jag att jag bara borde hoppa från en hög byggnad, eller framför nästa tåg. Det skulle bespara mig mycket lidande. Men så kan man väl inte göra.

 

Dessutom har jag redan tänkt ut ett annat sätt som jag ska använda, om det går så illa. Men som sagt, fortfarande finns det lite liv i mig. Fortfarande skulle jag kunna få barn, om jag bara - lyckades med något magiskt trick.

Ja, jag är medveten om att jag tycker synd om mig själv. Det skulle nog du göra också om du var i min situation. Och jag ljuger inte. Jag har verkligen ingen aning om hur jag ska ta mig ur det här, annat än genom att ge upp och dö, och jag vet inte hur jag ska få hjälp heller. De gånger jag försökt få hjälp har jag känt att visst, det kostade pengar, och det gjorde ont, men hjälp fick jag inte.

Det grönögda monstret är på besök. Nej, inte bara på tillfälligt besök, han är min ständiga sambo.

 

Ibland håller jag på att börja gråta, när jag ser alla lyckliga unga mammor där ute. Alla har de minst en jättegullig liten bebis. Andra har lyckats få "drömjobbet". De är så unga och de har redan lyckats få ett jättekul jobb i mediavärlden eller någon annanstans. Eller så har de träffat en helt underbar kille. Alla har en massa som inte jag har. Från mitt håll ser det så enkelt ut också. Det bara hände. Jobbet, killen, bebisen, resan.... allt bara ramlade ner i knät på dem utan att de behövde anstränga sig.

 

Jag är medveten om att det antagligen inte alls har varit så lätt. De kanske inte alls är så lyckliga som de försöker verka. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att jag, jag har ju ingenting. Nästan ingenting.

 

Det verkar inte finns någon plats för mig i den här världen. Kanske lika bra att jag försvinner. Jag får acceptera att evolutionen sopar bort såna som mig. Livet och världen är inte rättvisa. Sorgliga saker händer och man får bara ta det och gå vidare, tills man inte orkar längre. Ingen kommer att sörja när man är borta.

 

Men så ibland börjar jag tänka att jag har väl lika mycket rätt att finnas som alla lyckade, snygga människor där ute. Då börjar jag fundera på lösningar, men hur det nu går så har jag slutat försöka, och även när jag försöker, får jag snart ge upp.

 

Jag vet inte vad jag ska göra längre.

 

Och fast det känns barnsligt och tröttsamt, så kan jag inte låta bli att tycka synd om mig själv och avundas dem.

Jag skulle vilja ha barn. Ibland verkar det som hela världen har små söta bebisar. Men det är egentligen inte därför som jag vill ha barn. Djurbebisar är också gulliga. De är lite lättare att få.Mycket få hunduppfödare vägrar sälja en valp till en ensamstående. Samma gäller alla andra som säljer djur. Egentligen tycker jag det är fruktansvärt att de här medvarelserna ska säljas för pengar som prylar, men det är en annan sak.

 

Anledningen till att jag vill ha barn är delvis att jag vill ha sällskap. Någon som kommer att tycka om mig och vilja vara tillsammans med mig jämt. De första åren i alla fall. En annan anledning är att jag själv har haft en väldig tur med min familj. Mina föräldrar, morföräldrar och vissa fastrar har varit helt underbara. Jag vill föra vidare den kärleken och den fina uppfostran och det jag lärt mig av deras fantastiska förebilder.

 

En annan anledning - och jag inser att det inte är "fint" att tycka så här - är att jag vill att någon med mina gener ska leva vidare efter mig. Man kan tycka att ett sånt liv som jag har skulle vara skönt att slippa, men det är ju ändå ett liv, och bortett från den tunga ensamheten har jag det rätt bra.Jag tycker ju inte - lika lite som de flesta andra - direkt om tanken på att dö. Att en gång inte finnas till. Det blir antagligen för alltid. Man försvinner in i mörkret, och visserligen slutar man ju lida, men samtidigt missar man ju chansen att uppleva nya saker. Alltså vill jag tänka mig att mitt barn - helst mina barn - lever vidare efter mig.

När jag gick i skolan hade jag bra betyg. Alla sa att jag nog skulle "bli" något. Frågan var bara vad. Men så gick jag ur gymnasiet och - ingenting fungerade. Jag blev sjuk, och det kan jag ju inte hjälpa, men även bortsett från det så misslyckades jag med allt. Ingenting visade sig passa mig. Först försökte jag med mina "bästa" ämnen i skolan. Det gick inte. Då försökte jag med lite "sämre" ämnen. Nu har jag hunnit med att testa till och med det som jag redan från början visste inte var någon idé. Man blir desperat.

 

Och nu har jag gett upp. Det här är något som jag skäms jättemycket för. När någon frågar vad jag hållit på med ljuger jag oftast. Ingen vill väl framstå som en misslyckad idiot. Men så känner jag mig.

 

Jag ljuger också alltid om min ålder. Lyckligtvis stämmer min påhittade ålder bättre med mitt utseende - nej, att se ung ut, behöver inte alls betyda att man är snygg. Tyvärr. :( För om man inte är så gammal som jag faktiskt är, så har man inte hunnit med att misslyckas riktigt så mycket som jag har.

 

Ibland undrar jag om det inte hade varit bäst att jag fått någon "bokstavsdiagnos". Det är ju inget man längtar efter, men då skulle jag ändå ha fått någon förklaring till att jag misslyckas med allt. Då skulle jag inte bara vara en misslyckad värdelös idiot utan en person som lider av ett helt legitimt tillstånd. Inget man kan hjälpa.

 

Så kändes det när jag fick min sjukdomsdiagnos. Jag blev faktiskt lättad och glad. Nu skulle allting ordna sig. Men det gjorde inte det. Åren har gått och jag klarade mig inte i alla fall. Det känns närmast övernaturligt. Som om jag faktiskt dog och inte har märkt det än. För nästan ingenting har hänt i mitt liv (inget positivt i alla fall) sen jag gick ur gymnnasiet.

 

En anledning, som jag vet inte är mitt fel heller, till att jag aldrig har kunnat få något "riktigt" jobb. Vikariat har jag haft, i alla fall. Men jag har inga kontakter. Jag har förstått att jobb får man bara om man känner rätt person. Alltså inte mitt fel. Men att veta det här ger mig ju inga pengar och ingen tillfredställelse heller.

 

Ibland känns det som det hade varit bäst att jag dog, då när jag var sjuk. Eller allra helst att jag aldrig blivit född. Att någon annan fått chansen att leva istället för mig. Någon som skulle ha kunnat lyckas i livet. Jag har ju egentligen bara tagit upp plats för någon som förtjänar den bättre.

Jag har inte ens några kompisar. Delvis är det problemet relaterat till pojkvänsproblemet (se ovan). Av någon anledning föredrar jag kilkompisar. Det betyder inte alls att jag inte vill ha en tjejkompis om någon trevlig person dök upp, men jag tror att när det gäller en tjej, skulle gemensamma intressen vara ännu viktigare. Där finns ingen "motsatserna dras till varandra"-faktor.

 

För övrigt, enligt mina erfarenheter brukar inte tjejerna vara alltför angelägna att hålla kontakten med mig heller. Jag är väl konstig då, för utseendet ska väl inte betyda något i det här fallet. Tvärtom. Jag har en känsla av att man taskigt nog föredrar att bli sedd med en tjejkompis som är lite mindre snygg än man själv.

 

Jag tror man nästan alltid längtar mest efter att få tag i en kille och när man har det så glömmer man bort tjejkompisen. Inte så snällt, men så är det nog bara. Det är svårt att vara kompis med någon som inte är singel. Ens partner och framför allt, ens familj, måste ju få komma före kompisarna.

 

Men nu är det så här att jag har ett antal intressen som oftast inte killar brukar ha. Därför skulle det vara kul att träffa någon eller några tjejer som är intresserade av samma saker, så man kan få prata om det man tycker är kul.

 

Jag vet inte hur man gör för att träffa kompisar heller. Krogen är inte min grej när det gäller killar, och definitivt inte när det gäller tjejer. Vad finns det annars?

 

Jag bor i en småstad, så här finns inte mycket mer än vissa typer av lagidrott, bio och några matställen. Men till sånt går man ju bara när man redan har pojkvän och/eller kompis. Eller?

 

Det känns som jag har testat allt redan. Dessutom, de som är i samma situation som jag är oftast mycket äldre eller i alla fall verkar mycket äldre. Jag föredrar helt enkelt yngre kompisar.

Jag har aldrig haft en pojkvän. Aldrig haft sex. Det här gör så ont att skriva. Du fattar nog inte hur hemskt det är att sitta här och erkänna en sån sak. Men det är sant. Ingen har velat ha mig. Jag har inte ens haft chansen att tacka nej.

 

Och, ja, jag vill jättegärna ha sex. Jag vill hur gärna som helst ha en pojkvän.

 

Fast jag borde vara van nu, så längtar jag ändå efter att träffa en kille som kan älska mig. Någon som jag kan älska tillbaka. De få gånger jag träffar några killar, antingen i verkliga livet eller på nätet, brukar det bli så här:

Alternativ 1: Jag faller för killen. Han tycker inte om mig alls.

Alternativ 2: Killen faller för mig. Jag tycker inte om honom alls.

Alternativ 3: Vi faller inte för varandra men blir rätt så bra kompisar - ett tag. Tills han får något bättre för sig.

Alternativ 4: Ingen av oss är intresserad, ens av att vara vänner.

 

Jag måste erkänna att jag ofta blir ledsen. Värst är det när en kille jag tycker väldigt mycket om eller - faktiskt - är kär i, plötsligt tröttnar eller bara visar sig inte alls tycka lika mycket om mig som jag tycker om honom.

Det skulle nog vem som helst bli. Jag känner mig så hjälplös. Kanske beror det här på att jag inte är en sån här modern tjej som lockar killar med porrshower framför sin webcam eller berättar ingående om lesbiska orgier med tjejkompisarna. En relation skulle behöva vara lika mycket på mina villkor som hans.

 

Å andra sidan är den typen av kille som faller för sånt här inte såna som jag brukar falla för. Jag vet helt enkelt inte vad det är som är fel på mig. Antagligen är jag ganska ful. Fast det brukar ju finnas saker att göra åt det. Jag är lite överviktig. Drygt ett halvår senare räknade jag mig som normalviktig, men tyvärr har jag börjat lata mig lite på sista tiden, eftersom jag har känt mig så här nere. Ok, jag vet vad några av er kommer att säga..Utseendet ska väl inte betyda så mycket.

 

Men det gör det ju. Jag vill inte se ut som en utmärglad fotomodell, men som de flesta kvinnor skulle jag gärna vilja se lite bättre ut. Dessutom, jag har ju också krav när det gäller killens utseende. Inte bara för att inget annat än en filmstjärnesnygg kille duger .- jag har nämligen inte samma smak som många andra. Ta t ex det här med Persbrandt. Snygg? Han? Inte i mina ögon. Men viktigast av allt för mig, är att utseendet oftast speglar personlighetestypen. En kille som är min "typ" ser antagligen ut på ett visst sätt, som bara delvis har med hans "snygghetspoäng" att göra.

Du kanske undrar varför bloggen kallas för Mitt ensamma sorgliga liv. Det beror helt enkelt på att jag är fruktansvärt ensam. Jag har inga vänner. Visserligen har jag några få familjemedlemmar, men alla har ju fullt upp med sitt. En anledning till att jag sitter ensam så här är att jag har varit svårt sjuk under många år (fysiskt sjuk) och är nu - inte på samma sätt - fysiskt sjuk igen. Jag lider av någon form av kronisk värk som tydligen inte syns i vanliga blodprov. Det här har jag haft i nära fem år.

 

Men ensam, det har jag varit hela livet. Jag förstår inte själv varför. Man kanske skulle kunna tro att jag är världens tråkigaste eller kanske otrevligaste person. Det kanske jag är. Man får ju aldrig något litet betyg av folk som väljer att inte umgås med en.

 

"För ful". "Jättetråkig". "Konstig". "Äcklig"."Otrevlig". Nej, det här är det ingen som sagt till mig. Inte direkt i alla fall. Men när de väljer att inte ha kontakt med mig längre, då måste det ju bero på något, eller hur?

 

Du kanske tänker att det här blir en jättetråkig blogg att läsa. Antagligen. Jag kommer då inte att läsa den själv... ;). Men om det är så att du förstår hur det känns, om du själv är ensam - då kanske du kommer att vilja läsa några ord från en annan ensam person. Vi får väl se.

 

Det här var bara en kort introduktion. Välkomna till min tråkiga blogg. :)