Mitt ensamma sorgliga liv

Det grönögda monstret är på besök. Nej, inte bara på tillfälligt besök, han är min ständiga sambo.

 

Ibland håller jag på att börja gråta, när jag ser alla lyckliga unga mammor där ute. Alla har de minst en jättegullig liten bebis. Andra har lyckats få "drömjobbet". De är så unga och de har redan lyckats få ett jättekul jobb i mediavärlden eller någon annanstans. Eller så har de träffat en helt underbar kille. Alla har en massa som inte jag har. Från mitt håll ser det så enkelt ut också. Det bara hände. Jobbet, killen, bebisen, resan.... allt bara ramlade ner i knät på dem utan att de behövde anstränga sig.

 

Jag är medveten om att det antagligen inte alls har varit så lätt. De kanske inte alls är så lyckliga som de försöker verka. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att jag, jag har ju ingenting. Nästan ingenting.

 

Det verkar inte finns någon plats för mig i den här världen. Kanske lika bra att jag försvinner. Jag får acceptera att evolutionen sopar bort såna som mig. Livet och världen är inte rättvisa. Sorgliga saker händer och man får bara ta det och gå vidare, tills man inte orkar längre. Ingen kommer att sörja när man är borta.

 

Men så ibland börjar jag tänka att jag har väl lika mycket rätt att finnas som alla lyckade, snygga människor där ute. Då börjar jag fundera på lösningar, men hur det nu går så har jag slutat försöka, och även när jag försöker, får jag snart ge upp.

 

Jag vet inte vad jag ska göra längre.

 

Och fast det känns barnsligt och tröttsamt, så kan jag inte låta bli att tycka synd om mig själv och avundas dem.