Inget jobb, ingen utbildning
När jag gick i skolan hade jag bra betyg. Alla sa att jag nog skulle "bli" något. Frågan var bara vad. Men så gick jag ur gymnasiet och - ingenting fungerade. Jag blev sjuk, och det kan jag ju inte hjälpa, men även bortsett från det så misslyckades jag med allt. Ingenting visade sig passa mig. Först försökte jag med mina "bästa" ämnen i skolan. Det gick inte. Då försökte jag med lite "sämre" ämnen. Nu har jag hunnit med att testa till och med det som jag redan från början visste inte var någon idé. Man blir desperat.
Och nu har jag gett upp. Det här är något som jag skäms jättemycket för. När någon frågar vad jag hållit på med ljuger jag oftast. Ingen vill väl framstå som en misslyckad idiot. Men så känner jag mig.
Jag ljuger också alltid om min ålder. Lyckligtvis stämmer min påhittade ålder bättre med mitt utseende - nej, att se ung ut, behöver inte alls betyda att man är snygg. Tyvärr. :( För om man inte är så gammal som jag faktiskt är, så har man inte hunnit med att misslyckas riktigt så mycket som jag har.
Ibland undrar jag om det inte hade varit bäst att jag fått någon "bokstavsdiagnos". Det är ju inget man längtar efter, men då skulle jag ändå ha fått någon förklaring till att jag misslyckas med allt. Då skulle jag inte bara vara en misslyckad värdelös idiot utan en person som lider av ett helt legitimt tillstånd. Inget man kan hjälpa.
Så kändes det när jag fick min sjukdomsdiagnos. Jag blev faktiskt lättad och glad. Nu skulle allting ordna sig. Men det gjorde inte det. Åren har gått och jag klarade mig inte i alla fall. Det känns närmast övernaturligt. Som om jag faktiskt dog och inte har märkt det än. För nästan ingenting har hänt i mitt liv (inget positivt i alla fall) sen jag gick ur gymnnasiet.
En anledning, som jag vet inte är mitt fel heller, till att jag aldrig har kunnat få något "riktigt" jobb. Vikariat har jag haft, i alla fall. Men jag har inga kontakter. Jag har förstått att jobb får man bara om man känner rätt person. Alltså inte mitt fel. Men att veta det här ger mig ju inga pengar och ingen tillfredställelse heller.
Ibland känns det som det hade varit bäst att jag dog, då när jag var sjuk. Eller allra helst att jag aldrig blivit född. Att någon annan fått chansen att leva istället för mig. Någon som skulle ha kunnat lyckas i livet. Jag har ju egentligen bara tagit upp plats för någon som förtjänar den bättre.
