Och så barn...
Jag skulle vilja ha barn. Ibland verkar det som hela världen har små söta bebisar. Men det är egentligen inte därför som jag vill ha barn. Djurbebisar är också gulliga. De är lite lättare att få.Mycket få hunduppfödare vägrar sälja en valp till en ensamstående. Samma gäller alla andra som säljer djur. Egentligen tycker jag det är fruktansvärt att de här medvarelserna ska säljas för pengar som prylar, men det är en annan sak.
Anledningen till att jag vill ha barn är delvis att jag vill ha sällskap. Någon som kommer att tycka om mig och vilja vara tillsammans med mig jämt. De första åren i alla fall. En annan anledning är att jag själv har haft en väldig tur med min familj. Mina föräldrar, morföräldrar och vissa fastrar har varit helt underbara. Jag vill föra vidare den kärleken och den fina uppfostran och det jag lärt mig av deras fantastiska förebilder.
En annan anledning - och jag inser att det inte är "fint" att tycka så här - är att jag vill att någon med mina gener ska leva vidare efter mig. Man kan tycka att ett sånt liv som jag har skulle vara skönt att slippa, men det är ju ändå ett liv, och bortett från den tunga ensamheten har jag det rätt bra.Jag tycker ju inte - lika lite som de flesta andra - direkt om tanken på att dö. Att en gång inte finnas till. Det blir antagligen för alltid. Man försvinner in i mörkret, och visserligen slutar man ju lida, men samtidigt missar man ju chansen att uppleva nya saker. Alltså vill jag tänka mig att mitt barn - helst mina barn - lever vidare efter mig.
