Är åldern viktig?
Min mamma sa just något som gjorde mig väldigt ledsen. Hon anser kategoriskt att jag borde tala om hur gammal jag är för de killar jag känner. Jag skulle alltså säga något i den här stilen: Hej, jag heter Rosa. Du kanske tror att jag är lite drygt tjugo år, men det är jag inte. Jag är äldre än så. Bara så du vet.
Jag tycker faktiskt inte att jag behöver göra det. Om åldern inte kommer upp, ska jag då gissa mig till vad killen tror? Det här är faktiskt rätt så ytliga bekantskaper. Killar jag lärt känna bl a online. Vi dejtar inte, de är "bara" onlinekompisar, som jag ibland får tillfälle att träffa. Hittills har ingen frågat hur gammal jag är och jag undrar hur relevant det är för onlinemotsvarigheten till folk man ibland säger hej till i korridoren.
Hennes hårda ord får mig att känna mig värdelös. Som om en tjej i min ålder inte har något värde annat än möjligen för män som är äldre än jag, inte yngre. Och jag föredrar faktiskt att umgås med yngre. Det har jag kommit fram till av egen erfarenhet. Vi har mest gemensamt.
Jag förstår inte hennes attityd. Det skulle ju vara en annan sak om det här var pojkvänner eller bästa vänner som jag känt väldigt länge och dessutom naturligtvis om de hade undrat. Om de inte frågar, är jag skyldig att informera? Jag tycker inte det.
Jag tycker faktiskt inte att jag behöver göra det. Om åldern inte kommer upp, ska jag då gissa mig till vad killen tror? Det här är faktiskt rätt så ytliga bekantskaper. Killar jag lärt känna bl a online. Vi dejtar inte, de är "bara" onlinekompisar, som jag ibland får tillfälle att träffa. Hittills har ingen frågat hur gammal jag är och jag undrar hur relevant det är för onlinemotsvarigheten till folk man ibland säger hej till i korridoren.
Hennes hårda ord får mig att känna mig värdelös. Som om en tjej i min ålder inte har något värde annat än möjligen för män som är äldre än jag, inte yngre. Och jag föredrar faktiskt att umgås med yngre. Det har jag kommit fram till av egen erfarenhet. Vi har mest gemensamt.
Jag förstår inte hennes attityd. Det skulle ju vara en annan sak om det här var pojkvänner eller bästa vänner som jag känt väldigt länge och dessutom naturligtvis om de hade undrat. Om de inte frågar, är jag skyldig att informera? Jag tycker inte det.
Det stora vemodet
Jag kände mig faktiskt ganska bra, men så plötsligt ändrades allt. Det är höst och det kommer att dröja nästan ett år till nästa vår och dagsljuset kommer tillbaka. Fast det är förstås inte det allra värsta. En månad till, ytterligare en cykel då jag inte blev mamma.
Jag vill så väldigt gärna ha barn. Alla andra tjejer jag ser är antingen med barn, eller har minst ett som redan är fött, eller kanske båda sorter. Varför är det bara jag som inte har det?
De av mina kompisar som har träffat mig eller sett ett foto på mig, vet att jag inte är något troll. Fast jag inte är Kristen Bell eller ens Tina Majorino har jag sett mycket fulare tjejer som har pojkvänner. Några av dem har faktiskt haft riktigt snygga killar. Så varför har inte jag det?
Ok, på sista tiden har jag faktiskt lyckats hålla humöret uppe. Jag kämpar verkligen för att inte automatiskt se den dystra sidan av allt. Men så ibland går det inte längre. Som idag... Det är då som chips och annat onyttigt börjar verka alltmer lockande...
Jag vill så väldigt gärna ha barn. Alla andra tjejer jag ser är antingen med barn, eller har minst ett som redan är fött, eller kanske båda sorter. Varför är det bara jag som inte har det?
De av mina kompisar som har träffat mig eller sett ett foto på mig, vet att jag inte är något troll. Fast jag inte är Kristen Bell eller ens Tina Majorino har jag sett mycket fulare tjejer som har pojkvänner. Några av dem har faktiskt haft riktigt snygga killar. Så varför har inte jag det?
Ok, på sista tiden har jag faktiskt lyckats hålla humöret uppe. Jag kämpar verkligen för att inte automatiskt se den dystra sidan av allt. Men så ibland går det inte längre. Som idag... Det är då som chips och annat onyttigt börjar verka alltmer lockande...